Första skolorna i finland

Fattigare familjer hade varken tid eller råd på barnens skola. Han kom med ett förslag om en grundskola i Finland och utifrån det gjordes en grundskoleförordning som trädde i kraft, vilket innebar att Finland fick en 4-årig allmän men frivillig grundskola. Barnen studerade grunderna i läsning och kristendom hemma innan de kom till skolan. Kläder och skor i ett stycke behövdes också för att gå i skolan, och det fanns ingen gratis skolmåltid.

Detta innebar att det fortfarande fanns barn som inte hade råd med det, eller möjligheten att gå i skolan i tal. Grundskolan blev obligatorisk först när lagen om utbildning trädde i kraft. Då fick grundskolan också förberedande utbildning, så att läroplanen blev 6 år istället för 4. Tack vare grundskolan och sedan utbildningen blev skillnaderna i utbildning mindre mellan rika och fattiga.

Första skolorna i finland för flickor var ursprungligen ett privilegium för den rika överklassen. I slutet av talet kritiserades mammaskolorna för att vara grunda och otillräckliga och grundade Finland och den första offentliga flickskolan, en flickskola i Viborg. Andra tidiga flickskolor var svenska flickskolan i Turku och svenska flickskolan i Helsingfors. Där fick flickorna undervisning i flera ämnen.

Pojkar och flickor gick i olika skolor innan den första Samskolan i Finland, Den finska Helsing sumalainen Yhteiskoulu, grundades. Pojkarna samlades där före klockan 8. Vid den tiden, S. tentor regeringen beslutar om reglering av utbildning per dag och vecka [5] och hur många timmar som ska användas för olika skolämnen. Om kommunen har både svensk-och finskspråkiga invånare är den skyldig att ordna skol-och förskoleundervisning separat för varje språkgrupp.

Utbildningen kan också ordnas på romska eller teckenspråk. Vid behov bör personer med hörselnedsättning få teckenspråksundervisning. Det är också möjligt att ha separata skolor eller grupper där undervisningen helt eller delvis ges på andra språk. Franska, ryska och engelska skolor finns i vissa större städer, dels för barn med dessa modersmål eller språkkunskaper av andra skäl, dels för Språkbad för finska och svenska talare.

Tvåspråkiga skolor med finska och svenska som undervisningsspråk diskuterades bland annat efter matchen med den svenska arbetsmarknadspartnern Maria Wittersrand [10] [11], men sådana förslag möts vanligtvis med stor misstro från finlandssvenskan.

Tvåspråkiga skolor motsäger Taxell-paradoxen, ett koncept som hävdar att enspråkiga lösningar bäst skyddas av tvåspråkighet, medan tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet. I vissa kommuner delar den mindre svenska skolan med de större finska, men i allmänhet tenderar de att ha raster vid olika tidpunkter och samarbetar endast i begränsad utsträckning. Finsktalande som vill gå i skolan på svenska har möjlighet att gå språkbadslektioner på en finsk skola, efter förberedande år på Språkbadsdagen och förskolorna.

I praktiken söker den finska, som förstår mer eller mindre tvåspråkigt Ursprung, också vanliga svenska skolor. I praktiken fungerar vissa svenskspråkiga skolor som Språkbad för elever, men där man har tillräckligt med svenska och tvåspråkiga elever och inte har tillräckligt med resurser för att ta hand om elever med svag Svenska försöker de undvika denna roll.

Läroplanerna innehåller bestämmelser om vilka ämnen som ska ingå i skolundervisningen samt särskilda bestämmelser om språkundervisning, modersmålsundervisning och undervisning i religion och livsåskådning. Regeringen definierar gemensamma mål och timfördelning av utbildning mellan olika ämnen. Utbildningsstyrelsen beslutar om målen och det centrala innehållet i de olika ämnena och avdelningarna i första skolorna i finland grundläggande utbildningen.

Läroplanen godkänns separat för olika undervisningsspråk. Läroplanen kan variera kraftigt mellan olika kommuner. Utbudet av skolböcker är dock begränsat och kan påverka den faktiska betoningen. När barn undervisas hemma har föräldrar rätt att göra egna läroplaner, precis som andra undervisningsarrangörer.